Radiolog – varför blev jag det?

av emmalena den 10 september 2010

Radiolog – En något ljusskygg, mumlande och allmänt osocial figur som smyger undan i korridoren? Nej, så var aldrig min bild.

Många säger sig ha blivit radiologer av en slump. Man har råkat få ett vikariat, fattat tycke för specialiteten och blivit kvar. Så var det inte alls för mig.

Redan som ung gymnasist valde jag mellan att börja läsa till sjukhusfysiker eller att söka till läkarlinjen och välja något tekniskt där. (Det blev förstås medicin, vem vill på allvar läsa fysik i 4-5 år?!) Under åren på universitet funderade jag nog inte så mycket på vad jag skulle bli ”när jag blev stor”. Det var ju en evighet fram till AT-n … Men som kandidat på olika avdelningar och sjukhus höll man väl ögon och sinnen öppna. Och jag fick, en helt ovetenskaplig, känsla av att röntgenläkarna vi träffade verkade trivas med livet! 

Under AT-n avlöste placeringarna varandra och jag skulle nog ha kunnat fortsätta med det mesta, men då dök den gamla drömmen upp igen. Jag bestämde att vad jag än skulle satsa på sedan, så skulle jag först prova på röntgen! Det blev ett vikariat på 3 månader på röntgen i Mölndal. Det blev total förälskelse från allra första början! Jag släppte genast alla alternativa planer – detta och ingenting annat ville jag arbeta med. Det enda jag minns som jobbigt första tiden var att man inte kunde börja arbeta självständigt direkt. På en vårdavdelning kunde man ju alltid börja skriva in patienter etc, men här blev man ”kandis” ett tag igen. Men med trevliga arbetskamrater gick obehaget snabbt över. Att sedan själv få fram konstnärligt vackra colonröntgenbilder var en härlig känsla! 

Vad var det som fick fast mig?

Kanske i första hand kombinationen av intellektuellt och praktiskt arbete. Jag var rädd för att få ett alltför smalt jobb. På röntgen finns hela bredden kvar: Alla åldrar, från helt friska patienter till mycket svårt sjuka, och nästan alla diagnoser passerar. Man kan också variera arbetsuppgifterna mellan mycket patientkontakt (ultraljud, genomlysning) eller i princip ingen alls (MR, DT). Man kan välja mellan att få blodiga handskar (intervention), eller att bara röra tangentbord och mus. Det finns också en variation i svårighetsgrad; ”Enkla” frakturer på slätröntgen blandas med komplicerade utredningar på MR. Och en variation i tempo: Full fart på akut-DT-n med traumafall och snabba beslut, jämfört med mer eftertanke i den planerade verksamheten. Glädjen i att lyckats med något som från början verkade omöjligt, till vilan i att vissa saker har man en betryggande erfarenhet av.   

Röntgen är också en specialitet där man har mycket kontakt med sina kollegor, dels de egna på röntgen, men även alla kliniker som vi träffar på ronder och jourer. Nära samarbete med röntgensjuksköterskorna, undersköterskorna och sekreterarna tillhör också vardagen Allt detta ger många givande möten och ständigt nya utmaningar. I framtiden kommer det även finnas mer möjlighet till distansarbete. Sedan har vi ju all ny och spännande teknik som aldrig sinar!

Vad sägs om en helt ny röntgenavdelning 2011 med flera maskiner som vi är först ut med i Sverige!

Jag har nu jobbat exakt 10 år här på röntgen på Censtralsjukhuset i Karlstad. Som på alla arbetsplatser har det funnits toppar och dalar, men trots att vi från början är ”Västkustbor” har vi rotat oss bra här i Karlstad.

Att kunna bo lite utanför stan, ha nära till naturen och ändå kunna cykla till jobbet, är värt mycket. Karlstad är en lagom stor stad med alltifrån Ikea och Panduro till Värmlandsoperan och Hammarö fågelstation! Det passar mig och min familj perfekt.

Emmalena, Radiolog

Bokmärk/Dela
Fler

Kommentarsmöjligheter för detta inlägg är stängda.

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: