Att se de röda skorna…

av Emilia den 13 oktober 2010

En stor utmaning för mig som röntgensjuksköterska är att röntga barn och jag är övertygad om att det är så för många av oss som inte bara jobbar med barn utan träffar dem väldigt sporadiskt.

 Jag har alltid trott att övning ger färdighet och efter 5 års övning på hemmaplan tyckte jag att jag var skicklig med barn. Att bemöta barn är väl ingen konst… Naivt?

 JA!

Skrikande barnNågon gång kommer ett barn som bara bestämt sig att inte låta sig undersökas och detta inträffar ju, som ni kanske anar oftast, när väntrummet är fullsatt. Man är dömd att misslyckas redan innan man tagit in barnet till undersökningsrummet… ” Viska bara ta några kort” ett övertalningsförsök från min och förälderns sida och det gör det ju lyckligtvis men för vem? De barnen som efter en det vi (jag och föräldern) kallar en ”lyckad” undersökning inte ens vill ha det önskade klistermärket eller slänger tillbaks den känner jag inget annat än misslyckad.

Så på det årliga medarbetarsamtalet önskar jag att få gå på Studiedagarna i Pediatrisk Radiologi. Lyckligtvis fick jag gå på dem och jag tyckte att det var väldigt givande men jag var ändå lite osäker om det tillförde något konkret i mötet med barnet.

Vad tog jag med mig, räknar upp de punkter jag minns om mötet:

  • Barn är inte små vuxna!
  • Boka generöst!
  • Förbered rummet innan och ta god tid på dig!
  • Se de röda skorna!
  • Var saklig och ljug inte!

Pessimisten i mig tänker ”tja har man gott om tid är det ju ingen konst att lyckas” och utmanaren tänker ”hur använder jag mig av detta i vår verklighet”.

Så kommer den dagen då det är upp till bevis. Ortopeden vill ha en rak armbågssida på en treåring strax innan lunch. Det är inte maten jag tänker på nu utan en olycklig 3 åring som är hungrig och trött på det mesta vid det här laget, gips och doktor och bilder och väntrum efter väntrum.

Jag ger dem förtur för jag vet hur lunchtröttheten är hemma men lillen vill inte och blir helt förtvivlad när apparaten börjar fara omkring för att positioneras. Jag sätter mig ner på bordet och tänker ”förbered rummet innan” men så får jag syn på de små ”röda stövlarna” och då faller resten på plats. Det får ta sin tid! Jag hämtar ett flygplansklistermärke och börjar prata om den och hur den rör sig och låter och tycker lillen är så modig som vågat flyga för det verkar ju läskigt. Sedan kommer vi överens om att bara ta en bild och som tur är blir bilden perfekt.

Lyckad undersökning men så händer något ovanligt när de kommer ut, lillen vänder till mamma och säger ” det var jätteroligt mamma, ska vi komma hit igen”.

Vet inte vem som var lyckligast mamma eller jag.

Jag ser de röda skorna tillade jag för mig själv och tog mig an nästa patient…

Bokmärk/Dela
Fler

{ 1 kommentar }

1 Mari 1 november 2010 kl. 21:11

Så fint skrivet Emilia!

Kommentarsmöjligheter för detta inlägg är stängda.

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: